fredag 19 september 2008

Lönlöst


Jag klättrar uppför denna branta vägg
i detta mörka hål
Kallt vatten rinner nedför väggarna
Mina händer är stela av köld

Ekot av mina hjärtslag studsar mellan väggarna
Spindlar kryper längst ryggen
och det finns ingenting att göra åt det

Mörkret förblindar mig
Jag kan inte se någonting
Musklerna är trötta
snart orkar jag inte mer
Jag har klättrat länge nu
utan sömn och styrka
om jag inte får vila snart kommer jag tappa taget


Plötsligt svider det till i mina ögon
Det är något som bländar mig
Jag närmar mig ljuset där uppe
Jag kan känna värmen av solen

Jag blir för ivrig vid tanken på att allt snart blir bra
Jag skyndar mig uppåt
ser mig inte för
När jag äntligen nästan är framme lossnar en sten
Min fot tappar fästet och jag ramlar neråt
längre och längre ner

Tillslut når jag botten med en smäll
Jag kommer aldrig härifrån

Det tog år att klättra upp
men bara sekunder att falla ner...


... lönlöst

1 kommentar:

Gert Lagom sa...

Du har någonting på gång med denna dikt. Om jag får ge ett råd skulle det vara att bearbeta och korta ner lite på meningar du skriver dubbelt. Men det är din dikt och den har ett bra vemod över sig.